Jag har tänkt mycket på dig. Du kommer ofta upp i mina tankar när jag drömmer mig bort i vardagen. Jag kan inte låta bli att spinna på tanken av dig, allt vi upplevde, alla härliga minnen.. Jag brukar tänka långt tillbaka. Som när vi precis blev vänner. Åh, du var tjej med det finaste skrattet! Du gjorde alla glada i din omgivning, din värme och glädje var gudomlig. Vi hade så roligt tillsammans, vi delade mycket.

Vad hände?

Jo. vi växte ifrån varandra utan att vi ville. Vi tappade kontakten omedvetet. En dag slog det mig att allt var borta och jag beklagade mig på dig. Vilket var väldigt fel. För det var lika mycket mitt fel, som ditt.

Du flyttade, det tog riktigt hårt på mig. En gång när jag gick i klass 6, så hade jag en bästa vän. En dag var jag sjuk och när jag kom tillbaka dagen efter så var hon borta. Var fanns min bästa vän? Hon hade flyttat, långt långt bort.. Det krossade mitt hjärta lika mycket som när du flyttade. Även om det inte var långt, så var du inte lika tillgänglig som förr. Det spelade stor roll i mitt beklagande på dig. En annan sak var när du blev gravid med din lilla prinsessa. Åh.. detta är hårt.. Du sa att jag skulle få vara Gudmor eller Fadder. Det var ren lycka för mig. Jag kände mig hedrad och viktig! Jag har aldrig haft en chans till något så stort i hela mitt liv! Men det blev aldrig så.. Du ändrade dig, även om vi fortfarande var vänner. Mitt hjärta krossades igen. Sen förlorade vi allt. All kontakt.

Jag saknar dig. Ofattbart mycket. Därför kontaktade jag dig på riktigt idag, en helt vanlig onsdag som denna. Jag förlåter dig för allt och jag hoppas att du förlåter mig.

Jag behöver dig.